Publicerat i(Arbetsmarknadsprogrammet, rapport nr. 22) Stockholm: Ratio.
SammanfattningKollektivavtal reglerar anställningsförmåner och villkor för närmare 85 procent av de anställda i privat sektor på svensk arbetsmarknad. Det gör kollektivavtalen till en mycket viktig pelare i den svenska arbetsmarknadsmodellen. Fackföreningarna undertecknar avtalen på mandat från sina medlemmar, och arbetsgivarorganisationer gör detsamma för sina. Höga medlemstal och hög anslutningsgrad är förutsättningar för modellens legitimitet och kräver att kollektivavtal upplevs som (tillräckligt) attraktiva från båda håll. En enkät från Arbetsmarknadsekonomiska rådet visar dock att flera företagsrepresentanter upplever kollektivavtal som krångliga och kostsamma, särskilt skeptiska är företagare som står utan kollektivavtal. Upplevelserna skiljer sig även åt mellan branscherna (Calmfors m fl 2018). Det finns väldigt lite kunskap om skillnaderna i kollektivavtalens regleringar. I den här studien rapporteras en systematisk genomgång av 50 kollektivavtal vars regler kring arbetstid kategoriseras. Rapportens resultat visar tydliga skillnader mellan kollektivavtalen vad gäller centralisering. Jämförelsen av kollektivavtalens regler uppenbarar tydliga skillnader i möjligheten till lokala överenskommelser och i vilken utsträckning det finns begränsningar inskrivna i avtalet. Slutligen används resultat från Calmfors med flera (2018) om branschskillnader avseende viljan att behålla kollektivavtal utan tvång för att undersöka samvariationen mellan kollektivavtalsvilja och regleringar. Det tycks finnas ett visst samband, men företagares syn på kollektivavtalens attraktivitet handlar inte enkom om regler.
