SammanfattningMellan 1942 och 1993 snedvreds den svenska bostadsmarknaden av en kombination av regleringar, produktionskvoter, missriktad regionalpolitik och ett oförutsägbart lagsystem. Resultatet blev att bostäder systematiskt byggdes med liten hänsyn till var arbetsmarknaderna och den verkliga efterfrågan fanns. Följden av det blev att städer spreds ut på ett okoordinerat sätt, vilket ledde till ökade infrastrukturella kostnader och starkt ökad pendling. Samtidigt ökade de statsfinansiella kostnaderna för politiken på ett okontrollerbart sätt.
Den i det närmaste slumpmässiga utspridningen av bostäderna kulminerade under 1980-talet och början av 1990-talet. Efter kapitalmarknadens avreglering utbröt ett mycket omfattande byggande av hyresrätter i de delar av landet där befolkningen redan minskade. Samtidigt gjorde subventionerna att incitamenten att bygga i de större städerna försvagades. Efter 1995 fick det till konsekvens att cirka 30 000-50 000 lägenheter stod tomma i den svenska glesbygden, vilket ledde till att staten som stått för lånegarantierna förlorade minst 100 miljarder kronor. Parallellt med dessa tomma lägenheter ledde inflyttningen och den expansiva arbetsmarknaden i storstäderna och de viktigaste regionala centrumen till att prisnivåerna i de delarna av landet ökade mycket snabbt. Särskilt gällde det de centrala delarna av städerna som underförsörjts med bostäder sedan 1942.
Effekterna av detta snedvridna byggande har fortfarande stora konsekvenser i Sverige. I fler än 150 av landets glesbygdskom kvar. Underhålls- och rivningsbehovet för dessa bostäder är i dag mycket stort, och det förvärras av de problem som skapats av att flyktingmottagandet och den så kallade sociala dumpningen som koncentrerats till just dessa struktursvaga kommuner på grund av att de hade ett stort utbud av tomma lägenheter. Samtidigt har prisutvecklingen i den starkare delen av landet under mer än ett decennium lett till en oro för en ”prisbubbla”. Båda dessa faktorer gör att röster i dag hörs för en återgång till det reglerade och subventionerade bostadsbyggande som dominerade perioden 1942 till 1993.
Sett från den empiri som analyseras i den här rapporten skulle en sådan återgång kunna få mycket stora negativa konsekvenser, både statsfinansiellt och för landets fortsatta tillväxtförutsättningar.
