Stärkt utvecklingskraft förutsätter generella åtgärder

Antalet anställda i privat sektor i Sverige är oförändrat sedan 1950. Netto har inga jobb tillkommit. Däremot har den offentliga sektorn vuxit starkt. Samtidigt har befolkningen och därmed försörjningsbördan och utanförskapet ökat.

Figuren nedan, baserad på ny forskning från Ratio, illustrerar utvecklingen.

Viktigt att betona är att mängder av nya företag och arbetstillfällen har tillkommit under dessa sextio år. Likaså har existerande företag utvecklat nya affärsmodeller och marknader. Lika många privata arbetstillfällen har dock slagits ut. Nettot är noll. Noterbart är även att inte ett enda av de svenska storföretagen är startade efter 1970.

Denna situation är långsiktigt ohållbar och har egentligen ingenting med den pågående krisen att göra. Däremot förstärker krisen behovet av reformer. När svensk industriproduktion minskar med trettio procent och hela sektorer riskerar att slås ut ställs naturligtvis den grundläggande frågan på sin spets:

Hur ska Sverige lyckas bejaka de förändringar som behövs för att vi ska få fler jobb i växande företag?

Sveriges akilleshäl är att vi är dåliga på att kommersialisera ny kunskap. Endast privata entreprenörer och industrialister som konkurrerar på marknader kan långsiktiga skapa fler jobb i växande företag. Det går inte att på politisk väg välja ut vinnare eller identifiera vilka sektorer eller företag som är viktigare än andra.

Tillväxt och jobbskapande är ett resultat av vad Joseph Schumpeter kallade kreativ förstörelse. Låt de företag som själva fritt kan attrahera kapital och kunder växa, tjäna pengar, investera och konkurrera ut de som inte lyckas. Avveckling och nedläggning är en lika viktig del som entreprenörskap och nyföretagande i en sund näringspolitik. Låt marknaderna själva sålla fram de affärsidéer som fungerar.

Det är så utvecklingskraft skapas.

Hela texten till artikeln i Dagens Industri.

Se även Bjuggren, Carl Magnus och Johansson, Dan (2009). ”Privat och offentlig sysselsättning i Sverige 1950-2005.” Ekonomisk Debatt, 37(1): 41-53.