Abstract
I denna rapport analyseras utstationeringsdirektivets utveckling och 2018 års förändring. Leder förändringen till att den inre marknaden stärks genom ett ökat social skydd eller utgör den en förtäckt form av protektionism? Utstationering handlar om villkoren för arbetstagare som tillfälligt levererar en tjänst i en annan medlemsstat än i den där de är anställda.
Den tidigare formuleringen om minimilön i direktivets hårda kärna ersätts med ett vidare ersättningsbegrepp. Konsekvenserna beror i hög grad på hur detta ersättningsbegrepp tolkas: som ersättningar på miniminivå, vilket direktivtexten indikerar, eller som ”lika lön för lika arbete”.
Ett huvudproblem med den senare tolkningen, vilken exempelvis den svenska regeringen retoriskt förespråkat, är att detta i praktiken är svårt att tillämpa och riskerar att leda till godtycklig diskriminering och till processuell orättvisa för utländska tjänsteleverantörer. Särskilt problematiskt kan detta bli i länder som Sverige, där löner och andra villkor bestäms genom icke-allmängiltiga kollektivavtal.
Tolkat som ersättning till minimivillkor kan förändringen förvisso bedömas som proportionerlig, men blir inte heller då enkel att tillämpa, då Arbetsmiljöverkets information till utländska tjänsteföretag redan i dag är bristfällig.
Förändringen kan därför, oavsett hur den tolkas, inte sägas vara nödvändig eller effektiv för att uppnå ett socialt skydd för utstationerade löntagare. Redan i dag ligger svenska minimilöner långt över de villor som gäller i länder de utstationerade löntagarna vanligtvis kommer ifrån. Risken är därför att tillämpningen fungerar som en form av förtäckt protektionism.
Det förändrade utstationeringsdirektivet kan även påverka den svenska arbetsmarknadsmodellens funktionssätt då en enskild myndighet, och i förlängningen även EU-domstolen, kan komma tolka och i praktiken närmast allmängiltigförklara svenska kollektivavtal.
