Nya vägar till bättre vägar: Offentlig-privat samverkan för ett växande Stockholm

Sammanfattning

Stockholmsregionen står inför stora utmaningar när det gäller transportinfrastrukturen. Befolkningstillväxt, ökande transportbehov, klimatkrav och omfattande kapacitetsbrister kräver betydande investeringar. Samtidigt dras många projekt med kraftiga kostnadsökningar, förseningar och ineffektiva processer. Mot denna bakgrund undersöker rapporten möjligheterna med alternativ finansiering och organisering genom offentlig–privat samverkan (OPS eller PPP) som komplement till traditionella statliga modeller.

Erfarenheter från Norge, Finland och många andra länder visar att PPP-modeller kan leda till kortare byggtider, bättre kostnadskontroll och ökad investeringskapacitet, förutsatt att risker, kontrakt och incitament utformas rätt. Vanliga upplägg är DBFOM-modeller (Design–Build–Finance–Operate–Maintain) med antingen brukaravgifter eller tillgänglighetsersättningar, där det offentliga betalar en årlig ersättning för tillgången till anläggningen.

Teoretiska perspektiv som transaktionskostnadsteori, principal–agent-teorin och kontraktsteori understryker vikten av tydlig riskfördelning, prestationsbaserade incitament och stark beställarkompetens. Empiriska studier bekräftar att PPP kan vara framgångsrikt när projekten är väl förberedda, tydligt avgränsade och samhällsekonomiskt motiverade, men att modellen inte är universell.

Rapporten identifierar flera projekt i Stockholmsregionen som möjliga kandidater för PPP, bland annat Tvärförbindelse Södertörn, Södertäljebron, Hjulstabron, Oslo–Stockholm 2.55 och Östlig förbindelse. För att lyckas krävs en stegvis implementering med fokus på lärande, standardiserade kontrakt, stabil projektpipeline och professionell upphandling.

Slutsatsen är att PPP-modeller bör prövas – men med eftertanke, väl utvalda projekt och robusta processer – för att skapa en mer hållbar, effektiv och framtidssäker infrastruktur.