Lönebildning och den låga löneglidningen

Andra upplagan av boken finns tillgänglig i bokhandeln, exempelvis här.

Artificiell intelligens (AI) väcker oro och nyfikenhet. Kommer AI att ta våra jobb? I denna tankeväckande bok tar sig forskaren Magnus Lodefalk an denna fråga – och de många delfrågor som frågan egentligen består utav.

Med hjälp av historiska exempel och dagsaktuell forskning diskuterar Lodefalk vilka jobb som kan försvinna med AI:s intåg, men också vilka typer av jobb som kan uppstå. Vad som skiljer AI från andra teknikers intåg är att den kan användas för att utföra kognitiva arbetsuppgifter. I boken diskuteras därför hur AI generellt sett kan förmodas påverka nästan alla jobb i termer av löneutveckling, produktivitet, kompetenskrav och innehåll.

Det görs genom att dissekera vad AI, och vad jobb, faktiskt är. Redan här kan konstateras att AI kan användas för att ersätta mänskliga förmågor eller för att förstärka desamma – det beror på hur man väljer att utveckla och använda tekniken. Och det, skriver Lodefalk, är i sin tur upp till oss.

I denna bok görs en pedagogisk översyn av forskningsläget gällande AI och arbetsmarknaden. Dessutom innehåller boken konkreta verktyg till dig som vill ha svar på hur AI-exponerat ditt yrke egentligen är.

Magnus Lodefalk är docent och lektor i nationalekonomi vid Örebro universitet samt forskare vid Ratio. Han initierade år 2019 det tvärvetenskapliga och internationella forskningslaboratoriet AI-Econ Lab (www.ai-econlab.com) för forskning om AI:s påverkan på arbetsmarknaden, med särskilt fokus på tjänster och tjänstemän. Han leder labbet tillsammans med professor Hildegunn Kyvik-Nordås, också vid Örebro universitet. Lodefalks forskning har ofta handlat om vad som driver och hindrar företagstillväxt samt effekterna av sådana faktorer på jobb, löner och ekonomisk tillväxt. Han har exempelvis studerat effekter av ny teknik, såsom artificiell intelligens, offentlig politik, exempelvis inom utrikeshandeln, migration och tjänstefiering.

I denna rapport undersöks preferensskillnader för distansarbete bland kontorsarbetare i Sverige utifrån ålder, geografi och kön. Rapporten baseras på en undersökning där drygt 1 000 arbetande personer identifierades som kontorsarbetare. Undersökningen genomfördes under april 2022. Antalet dagar i distansarbete varierar med ålder där den yngsta åldersgruppen (18–25 år) arbetar på distans 1,2 dagar i veckan, och den äldsta åldersgruppen (49–64 år) 2 dagar. Geografiska skillnader i hemarbetsdagar skiljer sig stort med en differens på uppemot 0,7 dagar per veckan. 4 av 10 skulle tacka nej till ett jobberbjudande där distansarbete inte är möjligt.

Resultaten pekar på att preferenser gällande distansarbete skiljer sig förhållandevis mycket mellan arbetstagare. Det kan därför vara relevant för arbetsgivare att ta individuella preferenser i beaktande och skapa flexibla arbetsmodeller som kan tillgodose olika behov och önskemål. En mångfald av sätt att arbeta på kan vara fördelaktigt för att främja en positiv arbetsmiljö och produktivitet, oavsett ålder.

Mellan 1942 och 1993 snedvreds den svenska bostadsmarknaden av en kombination av regleringar, produktionskvoter, missriktad regionalpolitik och ett oförutsägbart lagsystem. Resultatet blev att bostäder systematiskt byggdes med liten hänsyn till var arbetsmarknaderna och den verkliga efterfrågan fanns. Följden av det blev att städer spreds ut på ett okoordinerat sätt, vilket ledde till ökade infrastrukturella kostnader och starkt ökad pendling. Samtidigt ökade de statsfinansiella kostnaderna för politiken på ett okontrollerbart sätt.

Den i det närmaste slumpmässiga utspridningen av bostäderna kulminerade under 1980-talet och början av 1990-talet. Efter kapitalmarknadens avreglering utbröt ett mycket omfattande byggande av hyresrätter i de delar av landet där befolkningen redan minskade. Samtidigt gjorde subventionerna att incitamenten att bygga i de större städerna försvagades. Efter 1995 fick det till konsekvens att cirka 30 000-50 000 lägenheter stod tomma i den svenska glesbygden, vilket ledde till att staten som stått för lånegarantierna förlorade minst 100 miljarder kronor. Parallellt med dessa tomma lägenheter ledde inflyttningen och den expansiva arbetsmarknaden i storstäderna och de viktigaste regionala centrumen till att prisnivåerna i de delarna av landet ökade mycket snabbt. Särskilt gällde det de centrala delarna av städerna som underförsörjts med bostäder sedan 1942.

Effekterna av detta snedvridna byggande har fortfarande stora konsekvenser i Sverige. I fler än 150 av landets glesbygdskom kvar. Underhålls- och rivningsbehovet för dessa bostäder är i dag mycket stort, och det förvärras av de problem som skapats av att flyktingmottagandet och den så kallade sociala dumpningen som koncentrerats till just dessa struktursvaga kommuner på grund av att de hade ett stort utbud av tomma lägenheter. Samtidigt har prisutvecklingen i den starkare delen av landet under mer än ett decennium lett till en oro för en ”prisbubbla”. Båda dessa faktorer gör att röster i dag hörs för en återgång till det reglerade och subventionerade bostadsbyggande som dominerade perioden 1942 till 1993.

Sett från den empiri som analyseras i den här rapporten skulle en sådan återgång kunna få mycket stora negativa konsekvenser, både statsfinansiellt och för landets fortsatta tillväxtförutsättningar.