Frivilliga avtal eller statligt tvång

Sammanfattning

Sedan det industriella genombrottet har det skett stora förändringar i arbetsmarknadsrelationerna. Förändringarna har skett med en viss rytm som med en viss fördröjning följt på större tekniska och organisatoriska skiften i industrin och gett upphov till fyra arbetsmarknadsregimer. Den första industriella revolutionen innebar genombrottet för den liberala principen om enskilda avtal mellan likställda parter. Den andra industriella revolutionen följdes av uppkomsten av arbetsmarknadsorganisationer och kollektivavtalssystemet. Införandet av tayloristiska och fordistiska produktionskoncept bidrog till uppkomsten av den svenska modellen med en starkt centraliserad lönebildning. Den tredje industriella revolutionen (IT-revolutionen) och globaliseringen har lett till en utveckling mot en mer bransch- och företagsanpassad lönebildning och individuell lönesättning. Mycket av de roller som arbetsmarknadens parter kommit att inta och de strategier som de drivit kan föras tillbaka till förändringarna i den ekonomiska strukturen och företagens organisation. Arbetsgivarna har under större delen av 1900-talet varit drivande i förändringen av arbetsmarknadsrelationerna därför att de varit mer på framkant när det gällt teknisk och organisatoriska förändringar i produktionen. Mot bakgrund av olika omvärldsfaktorer framstår det som fullt förståeligt att arbetsgivarna i ett läge med standardiserade jobb och arbetskraftsbrist förordade en centraliserad lönebildning (1950- och 1960-talen), medan de när kraven på flexibilitet och kundanpassning har ökat velat ha en mer decentraliserad lönebildning (1980- och 1990-talen). Det är också fullt möjligt att tolka arbetsmarknadsorganisationernas långsiktiga strategier utifrån teorier om ofullständig konkurrens. Fackföreningar kan ses som säljarkarteller och arbetsgivarorganisationerna som inköpskarteller. Den enskilde arbetaren eller arbetsgivaren kan förbättra sin situation genom att komma överens med andra säljare/köpare av lönearbete. Kartellens svaghet är dock dess lösliga form – genom a t olika medlemmar har olika förutsättningar är det svårt att enas om en gemensam lönenivå och frestande att i efterhand bryta överenskommelsen. Därför har både fackförenings-rörelsen och arbetsgivarorganisationerna utvecklat långsiktiga strategier för att upprätthålla den egna kartellens hegemoni. Den fackliga huvudstrategin har varit inriktad på att maximera kollektivavtalens fjärrverkan för att göra det omöjligt för andra fackliga organisationer och oorganiserade arbetare att lönekonkurrera. Huvudstrategin på arbetsgivarsidan har gått ut på uppbyggandet av en starkt centraliserad organisation och en långtgående standardisering av regelverk och lönenormer, allt i syfte att förhindra att enskilda företag konkurrerar med varandra om arbetskraft.