Privata sjukvårdsförsäkringar och arbetsmarknaden

Under 1999–2021 ökade antalet privata sjukvårdsförsäkringarna tiofaldigt, från cirka 67 000 till 723 000. Trots denna expansion utgör de privata sjukvårdsförsäkringarna enbart cirka en procent av de totala utgifterna för sjukvården i Sverige. Den kraftiga ökningen har inte skett i ett policyvakuum. En kombination av tre faktorer har varit särskilt påskyndande:

• En kraftig ökning av sjukskrivningar under 1990-talskrisen, underblåst av ett generöst transfereringssystem;
• Att arbetsgivare efter 1992 blev ålagda att betala sjuklön;
• Ihållande vårdköer till specialistsjukvården, i såväl dåtid som nutid.

För arbetsgivare har sjukvårdsförsäkringarna mildrat riskerna. Det handlar dels om direkta effekter, dels om indirekta effekter. Försäkringarna kan minska den direkta risken för kostnader från sjukfrånvaro samt underlättar för de anställda att snabbare återgå till arbetet efter en sjukdom. De indirekta konsekvenserna av sjukfrånvaro kan i vissa fall vara mer långtgående än de direkta kostnaderna genom exempelvis produktionsbortfall eller förseningar. Slimmade produktionskedjor kan vara känsliga även för små störningar. Sjukvårdsförsäkringarna minskar riskerna för företagen, inte minst konsekvenserna av att nyckelpersonal är frånvarande. Att inte längre kunna avvärja den risken skulle kunna innebära en försämring för Sveriges konkurrenskraft gentemot omvärlden.
Vilka tecknar privata sjukvårdsförsäkringar? Under 2021 var cirka 60 procent arbetsgivarbetalda, 30 procent via gruppförsäkringar och 10 procent individuella. Av gruppförsäkringarna är fackföreningsmedlemmar en stor grupp. Ungefär 65 procent av TCO-medlemmarna och knappt 80 procent av Saco-medlemmarna har möjlighet att teckna en privat sjukvårdsförsäkring. Totalt erbjuds 1,6 miljoner Saco- och TCO medlemmar att teckna en privat sjukvårdsförsäkring, dock ej LO-medlemmar.

Ibland kritiseras sjukvårdsförsäkringarna för att skapa en gräddfil i sjukvården. Det finns evidens för att enskilda försäkringstagare får snabbare vård, men i diskursen saknas det en analys av system- och samhällsekonomiska effekter. Vad skulle exempelvis hända i ett extremfall där alla försäkringspatienter (genom tvång eller konfiskation) fördes över till den skattefinansierade sjukvården? Troligen skulle sjukvårdsköerna i så fall bli längre för samtliga (en s.k. Paretoförsämring). Det är inget nytt att den skattefinansierade vården har långa köer och svårigheter att uppnå uppsatta mål. Dessutom uppvisar regionerna såväl långa vårdköer som kraftiga variationer i graden av måluppfyllelse.

För privata sjukvårdsförsäkringar sker i stort sett alltid ett första möte med en specialist inom 7 dagar, vilket kan kontrasteras med 90-dagars garantin för offentligt finansierad sjukvård. Ögonsjukvård ingår i vissa privata sjukvårdsförsäkringar och utgör ett illustrativt exempel på väntetider i den offentliga sjukvården. Medianväntetiden för ett första möte med en specialist är 48 dagar under 2020–21, med som lägst 15 dagar i Region Stockholm och som mest 95 dagar i Region Värmland. På ett övergripande plan finns inget samband mellan andelen privata sjukvårdsförsäkringar och vårdköer i den offentliga finansierade sjukvården.

Slutligen presenteras beräkningar som visar att drygt 50 procent av befolkningen tillhör en region där vårdköerna är relativt korta samtidigt som andelen personer med privata sjukvårdsförsäkringar är jämförelsevis hög. En rimlig slutsats är att vårdköerna i den offentligt finansierad vården beror på helt andra faktorer, däribland organisatorisk effektivitet, tillgången till läkare och hur resurserna används.

Blix, M. (2022). Privata sjukvårdsförsäkringar och arbetsmarknaden. (Arbetsmarknadsprogrammet, rapport nr. 23). Stockholm: Ratio.