Sök

Scandinavia: Refugees at work

PublikationBokkapitel
Arbetsmarknad, Integration, Migration, Patrick Joyce

Sammanfattning

Germany was the top destination country by far for refugees arriving in the years between 2014 and 2017. But much-smaller Sweden received more asylum applications in relation to its population. The other two Scandinavian countries – Norway and Denmark – also saw significant numbers of asylum seekers in relation to their small populations. Since then, Scandinavian countries have turned to the sizable task of integrating new arrivals into the labour market. Refugees have struggled to find work in the Scandinavian countries. Figure 1 shows the employment rate (per cent) among adult refugees in Sweden, Denmark and Norway by years after arrival in the host country. As shown in Figure 1 only between 20 and 35 per cent of male refugees are working two years after arrival. The share in work increases with each year after arrival but employment generally plateaus after ten to fifteen years, significantly below the employment rate among the overall population. Female refugees need more time than males to find work. They usually have less schooling than their male counterparts and often bear children after arrival.48 Employment among female refugees picks up after some time though.

Refugees have long faced several barriers to finding work in Scandinavia, including lower average levels of education than the domestic workforce, lack of host-country language skills, a limited professional network and discrimination.49 These challenges, combined with the large number of arrivals in 2015–16, increased the willingness of Scandinavian governments to promote faster tracks to employment. In Denmark large reforms of integration policies were introduced in 2016. This led to substantial improvements in labour market outcomes.

Joyce, P. (2019). Scandinavia: Refugees at work. Hesselmans, M. (Red.), New in Europe – A Vision on Migration. Bryssel: European Liberal Forum.


Liknande innehåll

Privata sjukvårdsförsäkringar och arbetsmarknaden
RapporterPublikation
Blix, Mårten
Publiceringsår

2022

Publicerat i

(Arbetsmarknadsprogrammet, rapport nr. 23). Stockholm: Ratio.

Sammanfattning

Under 1999–2021 ökade antalet privata sjukvårdsförsäkringarna tiofaldigt, från cirka 67 000 till 723 000. Trots denna expansion utgör de privata sjukvårdsförsäkringarna enbart cirka en procent av de totala utgifterna för sjukvården i Sverige. Den kraftiga ökningen har inte skett i ett policyvakuum. En kombination av tre faktorer har varit särskilt påskyndande:

• En kraftig ökning av sjukskrivningar under 1990-talskrisen, underblåst av ett generöst transfereringssystem;
• Att arbetsgivare efter 1992 blev ålagda att betala sjuklön;
• Ihållande vårdköer till specialistsjukvården, i såväl dåtid som nutid.

För arbetsgivare har sjukvårdsförsäkringarna mildrat riskerna. Det handlar dels om direkta effekter, dels om indirekta effekter. Försäkringarna kan minska den direkta risken för kostnader från sjukfrånvaro samt underlättar för de anställda att snabbare återgå till arbetet efter en sjukdom. De indirekta konsekvenserna av sjukfrånvaro kan i vissa fall vara mer långtgående än de direkta kostnaderna genom exempelvis produktionsbortfall eller förseningar. Slimmade produktionskedjor kan vara känsliga även för små störningar. Sjukvårdsförsäkringarna minskar riskerna för företagen, inte minst konsekvenserna av att nyckelpersonal är frånvarande. Att inte längre kunna avvärja den risken skulle kunna innebära en försämring för Sveriges konkurrenskraft gentemot omvärlden.
Vilka tecknar privata sjukvårdsförsäkringar? Under 2021 var cirka 60 procent arbetsgivarbetalda, 30 procent via gruppförsäkringar och 10 procent individuella. Av gruppförsäkringarna är fackföreningsmedlemmar en stor grupp. Ungefär 65 procent av TCO-medlemmarna och knappt 80 procent av Saco-medlemmarna har möjlighet att teckna en privat sjukvårdsförsäkring. Totalt erbjuds 1,6 miljoner Saco- och TCO medlemmar att teckna en privat sjukvårdsförsäkring, dock ej LO-medlemmar.

Ibland kritiseras sjukvårdsförsäkringarna för att skapa en gräddfil i sjukvården. Det finns evidens för att enskilda försäkringstagare får snabbare vård, men i diskursen saknas det en analys av system- och samhällsekonomiska effekter. Vad skulle exempelvis hända i ett extremfall där alla försäkringspatienter (genom tvång eller konfiskation) fördes över till den skattefinansierade sjukvården? Troligen skulle sjukvårdsköerna i så fall bli längre för samtliga (en s.k. Paretoförsämring). Det är inget nytt att den skattefinansierade vården har långa köer och svårigheter att uppnå uppsatta mål. Dessutom uppvisar regionerna såväl långa vårdköer som kraftiga variationer i graden av måluppfyllelse.

För privata sjukvårdsförsäkringar sker i stort sett alltid ett första möte med en specialist inom 7 dagar, vilket kan kontrasteras med 90-dagars garantin för offentligt finansierad sjukvård. Ögonsjukvård ingår i vissa privata sjukvårdsförsäkringar och utgör ett illustrativt exempel på väntetider i den offentliga sjukvården. Medianväntetiden för ett första möte med en specialist är 48 dagar under 2020–21, med som lägst 15 dagar i Region Stockholm och som mest 95 dagar i Region Värmland. På ett övergripande plan finns inget samband mellan andelen privata sjukvårdsförsäkringar och vårdköer i den offentliga finansierade sjukvården.

Slutligen presenteras beräkningar som visar att drygt 50 procent av befolkningen tillhör en region där vårdköerna är relativt korta samtidigt som andelen personer med privata sjukvårdsförsäkringar är jämförelsevis hög. En rimlig slutsats är att vårdköerna i den offentligt finansierad vården beror på helt andra faktorer, däribland organisatorisk effektivitet, tillgången till läkare och hur resurserna används.

Kollektivavtalens decentralisering och flexibilitet
RapporterPublikation
Stern, C. & Björklund, M.
Publiceringsår

2022

Publicerat i

(Arbetsmarknadsprogrammet, rapport nr. 22) Stockholm: Ratio.

Sammanfattning

Kollektivavtal reglerar anställningsförmåner och villkor för närmare 85 procent av de anställda i privat sektor på svensk arbetsmarknad. Det gör kollektivavtalen till en mycket viktig pelare i den svenska arbetsmarknadsmodellen. Fackföreningarna undertecknar avtalen på mandat från sina medlemmar, och arbetsgivarorganisationer gör detsamma för sina. Höga medlemstal och hög anslutningsgrad är förutsättningar för modellens legitimitet och kräver att kollektivavtal upplevs som (tillräckligt) attraktiva från båda håll. En enkät från Arbetsmarknadsekonomiska rådet visar dock att flera företagsrepresentanter upplever kollektivavtal som krångliga och kostsamma, särskilt skeptiska är företagare som står utan kollektivavtal. Upplevelserna skiljer sig även åt mellan branscherna (Calmfors m fl 2018). Det finns väldigt lite kunskap om skillnaderna i kollektivavtalens regleringar. I den här studien rapporteras en systematisk genomgång av 50 kollektivavtal vars regler kring arbetstid kategoriseras. Rapportens resultat visar tydliga skillnader mellan kollektivavtalen vad gäller centralisering. Jämförelsen av kollektivavtalens regler uppenbarar tydliga skillnader i möjligheten till lokala överenskommelser och i vilken utsträckning det finns begränsningar inskrivna i avtalet. Slutligen används resultat från Calmfors med flera (2018) om branschskillnader avseende viljan att behålla kollektivavtal utan tvång för att undersöka samvariationen mellan kollektivavtalsvilja och regleringar. Det tycks finnas ett visst samband, men företagares syn på kollektivavtalens attraktivitet handlar inte enkom om regler.

Visa fler

Ratio är ett fristående forskningsinstitut som forskar om hur företagandets villkor kan utvecklas och förbättras.

Sveavägen 59 4trp

Box 3203

103 64 Stockholm

Bankgiro: 512-6578