Vem ville jobba hemifrån? En demografisk undersökning av inställningar till distansarbete år 2025

För snart tre år sedan släppte Ratio rapporten Vem vill jobba hemifrån?, där Jonas Grafström, fil.dr i nationalekonomi, genomförde en demografisk undersökning av olika gruppers inställning till hemarbete. Nu när avståndet till pandemiårens undantagstillstånd har ökat är det åter dags att upprepa frågorna för att se hur, eller om, preferenserna har förändrats.

I den nya rapporten Vem ville jobba hemifrån? En demografisk undersökning av inställningar till distansarbete år 2025 går Grafström igenom hur faktorer som ålder, geografiska skillnader, kön och familjesituation påverkar synen på olika arbetssätt i världen efter pandemin. Rapporten väcker angelägna frågor om distansarbetets betydelse för kompetensförsörjningen, synen på arbetstid och förändrade lokala ekonomiska förutsättningar.

Tio intressanta observationer från rapporten

1. Distansarbete är här för att stanna. Trots att många företag återkallar personal till kontoret arbetar svenska kontorsanställda i genomsnitt nästan två dagar i veckan hemifrån år 2025.
2. Yngre accepterar kontorskrav – äldre värderar flexibilitet. 81 procent av de yngsta (18–25 år) kan tänka sig att arbeta på en plats utan distansmöjlighet, medan bara 44 procent av 36–49-åringarna skulle göra det.
3. Mellanålders arbetstagare mest positiva till distansarbete. Gruppen 36–49 år har flest hemarbetsdagar (1,84 per vecka) och värderar flexibilitet högst.
4. Kvinnor värderar flexibilitet mer än män. Bland kvinnor i åldern 36–49 år tycker 69 procent att möjligheten att arbeta hemifrån är mycket viktig.
5. Geografiska skillnader är stora. Stockholm har högst andel distansarbete (2,01 dagar/vecka) medan Småland har lägst (1,05 dagar).
6. Storstäderna minst villiga att släppa distansmöjlighet. I Stockholm är acceptansen för en arbetsplats utan distansmöjlighet lägst i landet.
7. Lönens betydelse minskar med åldern. Unga prioriterar hög lön, äldre värderar arbetsgivarens värderingar och mening i arbetet.
8. Könsskillnader i användning av distansarbete. Fler män än kvinnor arbetar tre–fem dagar hemifrån.
9. Hybridmodellen har normaliserats. Färre kan arbeta hemifrån när de vill, men fler arbetar på distans åtminstone någon i veckan jämfört med 2022.
10. Förvånansvärt stabilt. Trots rubriker har det inte hänt särskilt mycket.

Tio förändringar mellan 2022 och 2025

1. Den totala distansarbetstiden är stabil, men med skiften. Totalt antal hemarbetsdagar per vecka ligger kvar kring 1,7–1,8, men med större spridning mellan grupper.
2. Unga män minskar mest. Män i åldern 18–25 år minskade från 1,7 till 1,03 dagar/vecka (−39 procent).
3. Unga kvinnor ökar mest. Kvinnor i åldern 18–25 år ökade från 0,8 till 1,56 dagar/vecka (+95 procent).
4. Äldre arbetar mindre hemma. Gruppen 49–64 år minskade från 2,0 till 1,61 dagar/vecka.
5. Stockholm minskar marginellt. Genomsnittet har gått från 2,1 → 2,01 dagar/vecka, medan Småland minskade mer (1,4 → 1,05).
6. Mellanregioner tappar distansarbete. Norra mellan −0,4 dagar, Östra mellan −0,2 dagar.
7. Kvinnor har blivit mer beroende av distansmöjlighet. Andelen kvinnor som inte skulle kunna tänka sig en arbetsplats utan distansarbete ökade med 10 procentenheter (≈ +28 procent).
8. Mäns förändring mindre. Motsvarande ökning för män var +6 procentenheter (≈ +16 procent).
9. Flexibilitet viktigare för kvinnor. Andelen kvinnor i åldern 36–49 år som anger flexibilitet som den viktigaste faktorn vid jobbsökande ökade kraftigt mellan 2022 och 2025.
10. Färre har fri distansrätt. Färre kan nu arbeta hemifrån ”när de vill”, men fler gör det regelbundet.

Grafström. J. (2026). Vem ville jobba hemifrån? En demografisk undersökning av inställningar till distansarbete år 2025. Stockholm. Ratio.