Ny studie: Koldioxidinfångning har potential – men kan kräva mer energi än politiken tagit höjd för

För att nå klimatmålet om ett nettonollutsläpp av koldioxid förutsätter organisationer som FN:s klimatpanel i många scenarier storskalig användning av olika tekniker för koldioxidinfångning. I en ny bok går miljöekonomen Jonas Grafström igenom de olika teknikerna, forskningsläget kring deras potential att åstadkomma så kallade negativa utsläpp.

– När jag först började läsa om koldioxidinfångning som teknik hade jag svårt att se hur det skulle kunna fungera globalt, men det finns viktiga jämförelser att göra. Hade någon för 15 år sedan satt en smartphone i handen på mig och bett mig förklara hur denna kommer användas år 2022, eller vad den skulle kosta, hade jag nog varit minst sagt skeptisk. Man får ju ha i åtanke att det då kostade fyra kr i minuten att ha videosamtal och att internetsurf var svindyrt. Så det finns historiska skäl att ha tillförsikt inför koldioxidinfångningens potential, men också tekniska och ekonomiska skäl, säger Jonas Grafström som skrivit boken Dags att städa upp – potential för koldioxidinfångning.

Boken lanseras i samband med ett seminarium den 1 juni, dagen före FN-konferensen Stockholm +50 drar igång.

Koldioxidutsläppen ökar – kostnaderna för tekniken behöver sjunka

Den minskning av koldioxidutsläpp som behöver komma till stånd globalt dröjer och riskerar bli för långsam och för sen. Olika former av koldioxidinfångning kommer därför att vara nödvändiga. Vissa av dessa infångningsmetoder finns redan, medan andra kommer behöva utvecklas.

Med koldioxidinfångning kan en rad olika tekniker och fenomen avses. Bland de tekniska avses oftast punktinfångning från skorstenar eller direkt luftinfångning, där det senare är en högteknologisk och dyr lösning, beroende av fläktar och kemiska processer för att suga koldioxid direkt från luften. Goda exempel på tekniken finns på Island där testanläggningar i dagsläget fångar upp uppemot 4 000 ton direkt från luften. I USA planeras anläggningar för en infångningskapacitet på uppemot en miljon ton. I Sverige jobbar flera industrianläggningar med metoder för att eliminera eller fånga sina utsläpp.

I Dags att städa upp – potential för koldioxidinfångning tar Jonas Grafström, miljöekonom och vvd Ratio, ett helhetsgrepp på infångningstekniken. Han sammanfattar såväl teknik som kringliggande aspekter gällande exempelvis ekonomi, infrastruktur och energi.

Koldioxidinfångning står inför tre huvudsakliga, generella utmaningar: Att ytterligare utveckla tekniken; att se till att kostnaderna för den blir rimliga; och att den blir del av ett kretslopp och en marknad.

– En av utmaningarna är att det är dyrt att fånga in koldioxid, det kan kosta mellan 100 och 2 700 kronor per ton. Men om vi jämför med andra miljötekniker finns det skäl att tro att priserna kan sjunka till nivåer som gör dem rimliga för företag. Både sol- och vindkraft har sjunkit runt tio procent i pris varje år under det senaste decenniet, och teknikutvecklingen ser inte ut att avstanna, säger Grafström.

Koldioxidinfångning kräver energi och infrastruktur

Energin som krävs för att fånga in koldioxid är och kommer bli omfattande. Punktinfångning gör att alla processer blir mer energikrävande eftersom kraftverken kan behöva använda närmare 15 procent av sin energiproduktion för att driva infångningen. Om luftinfångning genomförs i stor skala kan ytterligare terawattimmar behövas i Sverige och världen.

– Det här är något politiken borde tänka på. Redan nu förväntas elanvändningen öka, och det är utan att man tagit höjd för den framtidsteknologi som koldioxidinfångning är, säger Grafström.

Transporten av koldioxid är en annan avgörande del av koldioxidinfångningskedjan. Den sker dagligen i många delar av världen, men betydande och fortsatta investeringar i transportinfrastruktur krävs för att möjliggöra storskalig koldioxidinfångning.

– Politiken kan behöva förbereda en utbyggnad av pipelines över Sverige, vilket är en utmaning och kan ta decennier att genomföra.

Det ömsesidiga beroendet mellan infångning, transport och lagring betyder att ekonomiska investeringar är förknippade med stora utmaningar. Det kommer inte att byggas infångning om det inte samtidigt finns en förvissning om att det också kommer finnas tillgång till ett transportnät från kraftverken som kan leverera det infångade till en lagringsplats. Samordningsproblemet för transport och lagring leder till volymrisk, vilket är avskräckande för eventuella investerare.

– Koldioxidinfångning som teknik kan låta som en drömmares magiska lösning på ett svårt problem, men faktum är att teknologin i högsta grad har potential att bidra till att hantera klimatutmaningarna. Men det kommer kräva investeringar och arbete, säger Grafström.

***

Boken Dags att städa upp – potential för koldioxidinfångning lanseras den 1 juni och ingår i ett forskningsprojekt finansierat av Gustaf Richters stiftelse. Jonas Grafström är fil dr i nationalekonomi, miljöekonom och vice vd vid Ratio – Näringslivets forskningsinstitut.